Cool guys and hot babes

Idag har vi varit på amerikansk fotboll, Tampa Bay Buccaneers mot Arizona Cardinals. Vi åkte tidigt från hotellet för att hinna även om det skulle vara långa bilköer. En timme innan matchstart var vi framme. Som vanligt vid NFL matcher så hade många varit där sen tidigt på morronen och hade grillparty på parkeringsplatserna.

Vi sökte oss istället in till våra platser och köpte "billigt" vatten, Coca-Cola och Pretzels. Dyrast var vattnet, $5 per halvlitersflaska, sånt som man köper 48 flaskor för $5 i butik. De vet hur man ska tjäna pengar, jänkarna.

All vätska behövdes. Det var över +30 i skuggan och vi satt fyra timmar i solen i en så gott som vindstilla betonggryta. Trots dagens rubrik så var alla väldigt heta, guys, babes, dudes, chicks, kiddos och svenska gummor och gubbar. Tyvärr förlorade Tampa matchen med 10-13 under de sista minuterna, men det var som alltid en häftig upplevelse. NFL Rekommenderas starkt, även om det är dyrt med biljetter och även om du bara är måttligt sportintresserad. Åsa har kommit på att just Tampa Bay är hennes lag, med benknotor, dödsskallar och pirater. Inte blev det sämre av att hon fick ett halsband av en tjej i entren med just det på.

Väl tillbaka vid hotellet kring 18:00 gick vi ner till havet för att bada och förbättra solbrännan. Jag hade en  snygg bränna från igår när vi gick i vattenbrynet och jag hade kameran på axeln. En röd axel med ett vitt band mitt i. Kanske kan bli ett nytt mode?

Florida - tredje gången gillt

När vi landat i Orlando var det dags hämta hyrbilen. Då man fått sina hyrespapper går man till garaget där det står en lång rad bilar indelade efter hyresklass där den bil man valde vid bokningen är ett exempel Vid hämtningen får man se vad man verkligen får. I Las Vegas fick jag ett rejält nerköp, en Dodge Journey 2WD istället för en Jeep Cherokee 4WD. Väl framme vid hyrbilarna i Orlando tycker jag det var dåliga bilar överlag (okey, jag är bilnörd), långt från en Cherokee iallafall. Valde till slut en Journey igen, fick fälla säten för den var i 7-sits utförande, flytta andraraden för att kunna ha vandrarskor och liknande på golvet i baksätet mm. och lastade slutligen in våra grejjer. När vi sedan skulle åka fanns ingen nyckel. Klagade hos en hyrbilskille som till slut åkte och hämtade en betydligt större GMC SUV som vi fick ta.

Vi stannade efter en stund för frukost och när vi skulle åka gick larmet. Jag hade fått nyckel utan fjärrkontroll (!) så larmet slogs inte av. Eftersom vi inte ville larmet skulle tjuta varje gång vi ska starta så bar det av tillbaks till hyrbilsfirman. Efter lite suckande fick vi en bil ur "Luxury SUV"-klassen, en Infiniti FX 37. Tredje gången gillt och det blev ett rejält uppköp från en Dodge Journey. :-)

Med 3,7 liters V6:a på 325 hk, 0-100 på 6,1 sek så kom vi snabbt över till västsidan av Florida. I St. Petersburg Beach ska vi försöka roa oss i 10 dagar. Efter att ha vandrat i vertikala berg och sandhögar är det nu dags för horisontell sand.

Här spanar en nyvaken Åsa ut över den fantastiskt långa stranden: "Oj vad lång den är, oj vad ljust det är, oj vad varmt det är!"

Boendet ser ut så här:

Det är så varmt i solen att det känns som när man kommer för nära en grill, man ryggar tillbaks i rena förskräckelsen. Det ska nog gå att uthärda, särskilt med tanke på vilket väder som är hemma.

Lång dags färd mot... dag

Idag har vi tittat på Las Vegas och spelat bort några kronor bara för att ha provat. Vi parkerade i ett av många gigantiska parkeringshus som hör till de stora casinona och gick på de berömda casinona Bellagio och Ceasar's Palace. De har dessutom shoppingcenter i sina lokaler samt tusentals hotellrum.  Åsa visade sig bättre på enarmad bandit än jag, hon fick dra fler ggr för sin peng men vi slutade på samma minus.

Fascinerande när man går omkring i casinona för oss i vanliga pöbeln. På Black Jack-borden var mininsatsen $100 och maxinsatsen $10.000. Hur är det möjligt? 700 spänn i mininsats? Jaja, man lever i olika världar. Det inser man även när man går genom butikerna utanför casinona. Alla superexklusiva märken utan prislappar på varorna, "If you have to ask, you can't afford it". Shoppingen är byggd inomhus i klassiska miljöer.

Även utomhus har man antingen kopierat klassiska miljöer eller gjort ny, modern design.

Las Vegas är kul att se en gång, men vi blev snabbt less. Som tur var så gick vårt flyg till Florida senare på kvällen. Tanken var att vi skulle få flera timmar skön sömn på planet, men jag hade missat hur många tidszoner det är mellan Nevada och Florida. Det är tre, en mer än vad jag räknade med och det kostade en timme minskad sömn. Efter fyra timmar stapplade vi ut till en ny dag, men nu i Florida.

Från "Poor Tropic" till "Vulgar Vegas"

Ojdå, en dag tidigare än planerat lämnar vi Tropic och åker mot Las Vegas. Lite förkylning, ont i benen, lovat sämre väder, behöver handla lite grejjer osv. gjorde att vi drar tillbaks en dag tidigare men det känns ändå som vi hunnit med lite av Bryce och med trötta ben blir det ändå inga längre vandringar.

Nu har vi besökt så många nationalparker att vi fått guldkort från National Park Service. Det är ett ganska skönt liv. Kanske ska kolla med chefen om inte företaget kan utöka sin affärsverksamhet med "nationalparksutvärderingar", då vill jag jobba med det :-)

Tropic hade en viss charm i sin enkelhet. De som har hotellet driver också den kombinerade bensinmacken/ livsmedelsaffären/ lanthandeln/ souvenirshopen/ glasskiosken/ restaurangen/ bageriet/ bankomaten. Det gäller att få det att gå ihop. 

Det märktes iallafall att man är i Utah.

Vi sätter oss i bilen, lämnar fattiga Tropic  och börjar resan mot vulgära Las Vegas. GPS:en säger vi ska vara framme 12:30, fyra timmars resa, inte så farligt. När klockan närmar sig 12:30 har vi fortfarande långt kvar... Just ja, GPS:en rapporterar lokal tid och Vegas ligger i en annan tidzon. Det blev en timmes längre körtid och höll även på att ställa till soppatorsk. Jag satt där och tänkte att "det är lungt, det räcker ju en halvtimme till". När jag sedan kom på misstaget visade det sig vara långt mellan mackarna i gränstrakterna mellan Arizona och Nevada.

Nåväl, det löste sig och nu är vi i Vegas, överflödets huvudstad. Åsa har dock fått nya problem: "Jag kan inte bestämma mig när det finns så mycket varianter att välja på". 

Middagen blev enkel på Appelbee's. Åsa fick dock en chock när hon såg att en stor del av personalen sprang omkring med pistoler och handklovar i bältena. Det var lokala poliser som frivilligt jobbade extra för att samla in pengar till "Special Olympics" för barn med utvecklingsstörning.

Idag ska vi titta på Las Vegas innan flyget till Florida går ikväll.

Bryce Canyon - högt och lågt

Igår åkte vi från Hurricane och Zion NP till Tropic och Bryce Canyon NP. Körningen tog ungefär tre timmar. Tropic är en liten håla, drygt 400 innevånare och vi bor på Americas Best Value Inn. Visst låter det betryggande?

Vi hann med en kort sväng i parken för att orientera oss inför morgondagen. Även Bryce har en unik natur, det känns som att vara i en blandning av en western-film och i en sagomiljö. Här är utsikten från Bryce Point och där vi kommer vandra, huvudsakligen efter Peekaboo Loop.

Bryce ligger lite längre norrut än Zion samtidigt som det är högre beläget. Det tillsammans med ett väderomslag gjorde att det var kallt imorse, +7 grader. Efter en snabb frukost 07:20 så gav vi oss av till parken och trots sol från molnfri himmel blev det mycket kläder på inför start av vandringen.

Vi började med den mest populära leden (Queen's Garden) för att få gå delar av den innan det blir mycket folk. 

I den här annorlunda miljön är till och med träden skruvade.

Vi fortsatte direkt med Peekaboo Loop som var den led vi tyckte allra mest om. Den rekommenderas starkt, gå den medsols för att få bäst vinklar på klipporna. Slutligen gick vi Rim Trail från Sunset Point, till Inspiration Point och hela vägen tillbaka till Sunrise Point.

Peekaboo Loop är ungefär fem kilometer, men för att komma till den så är det brant vandring ungefär tre kilometer roundtrip. En sträcka som knäcker de flesta amerikaner. Det kändes som om det var en majoritet europeer längre ut på lederna. Flera gånger mötte vi människor som hade en nära-döden-upplevelse med 110% av maxpuls, högröda och stapplande gång. Tack och lov slapp vi ta fram kunskaperna i HLR. Som kontrast mötte vi även 80-åringar som hurtigt tog sig fram så än finns det hopp. 

Åsa vid Wall of Windows efter Peekaboo Loop.

Senare på dagen när vi närmar oss de delar av leden som är nära vägen så blir det också mer folk...

Efter all denna vandring så var fötter och/eller ben möra så vi drog oss tillbaks till centralorten Tropic.

Zion - utsikt och uppsikt

Två dagar till har vi vandrat i Zion. Igår till Observation Point, 13 km och 650 höjdmeter med makalös utsikt och idag The Narrows, 8 km och nästan inga höjdmeter men makalös "uppsikt", klippväggar sedda nerifrån. Båda vandringarna tog omkring 5 timmar inkl. fika, fota osv.

Observation Point

Leden startar vid busshållplatsen Weeping Rock och går upp på en av de högsta topparna i parken. Bitvis är det brant och smalt men man har fördelen att gå i skuggan under hela första delen av vandringen. Leden börjar med att gå i zigzag uppför berget för att sedan gå igenom en gammal flodravin.

Sen brantar det på ordentligt och man undrar var leden tar vägen men den är mer eller mindre inhuggen i berget och svår att se nerifrån.

Väl på högre höjd ser vi: "Oj, är det där vi gått?". 

Sista delen ut till Observation Point är lättgången och går på topp-platån av berget. Där uppifrån ser man Angel's Landing som jag bailade ut på häromdagen.

The Narrows

Den här turen kan man antingen göra som en dagtur då man startar vid slutet av leden som heter Riverside Walk och går uppströms, eller så gör man den som en flerdagstur då man startar långt upp och går nerströms. Vi gjorde den enklare turen och hyrde först utrustning på Zion Adventure Company, canyoneeringskor lämpliga för att gå i vatten, neoprensockar och stav. 

Eftersom vandringen går i Virgin River, i strömmande vatten på sten, grus och sand så behöver man skydd mot kylan och mot vassa stenar. Ganska enkel vandring om vattenståndet och -flödet är rimligt, men vandringen tar lång tid och kan bli farlig om det börjar regna. Man är instängd mellan höga klippväggar i en flodfåra, och börjar det regna kan vattenståndet stiga två meter på väldigt kort tid.

Så går vi in i The Narrows, en djup flodravin där solen inte orkar ner förrän mitt på dagen.

Miljön vi går i är lätt overklig och det gäller att ta sig tid och titta uppåt på klippväggarna vi har runtomkring, samtidigt som vi måste kolla var vi sätter fötterna så vi inte far ner i någon djup gryta. Vissa stunder går man på de små stränder som finns vid klippväggen, men långa sträckor är det i strömmande eller forsande vatten.

Ljusspelet i klipporna och vattnet när solstrimmor söker sig ner är fängslande.

Efter 5 timmars plaskande i vattnet närmar vi oss slutet på leden, och bara jag blev blöt på kläderna. När vi vadade till knäna så klev jag rakt ut i ett djupare hål där det var minst höftdjupt. Ett steg till så kunde det blivit simning :-) Förutom det så kunde man alltid hitta passager som var grundare än mitt på lårbenet, shortsdjup med andra ord. Längre upp efter floden och i biflödena är det dock djupare, upp till armhålorna eller till och med kortare sträckor av simning.

Det kan vara ruskigt mycket vandrare på den här turen. För att slippa värsta rusningen, starta tidigt på morgonen, var helst redo innan 09:00 vid ledstarten. Flera gånger under turen fick man flytta sig för de som hade hänsynslöst bråttom eller till och med sprang för att hinna upp och fota Wall Street, ett parti av floden som är ganska rakt, smalt och har lodräta klippväggar på båda sidorna.

Zion - man or mouse?

Idag ska vi ta en mellandag med enklare vandring för att låta Åsa's ben återhämta sig. Vi börjar med Riverside Walk, en av dom enklaste och därigenom även en av de mest trafikerade. Vi är tidiga som vanligt så i början är det ganska lugnt efter leden.

Men ju mer klockan går, desto mer folk blir det.

Slutet på Riverside Walk är också starten på The Narrows som är en av de berömda vandringarna i själva floden mellan lodräta bergväggar. Vi ska försöka oss på den någon av de kommande dagarna... om vi får tag på neoprenstrumpor. Att vandra många kilometer i forsande flodvatten låter sig inte göras utan såna.

Tillbaka längre ut i canyonen börjar vi spana efter djurlivet. Här ska det bl.a. finnas kondorer men de lyste med sin frånvaro. Hittade däremot en annan kompis på klippväggen... stor som min hand.

När Åsa vill vila blir det dags för mig att kolla, man or mouse? Där uppe på kammen av den rödbruna lodräta klippan går leden Angel's Landing. Den ska jag gå medan Åsa vilar.

Oops, det var brant här... och smalt!

Nu ska vi se... där är kedjan jag ska hålla i, där nere 500 meter under mig är vägen och Virgin River. Sen 2004 har sex personer dött från dessa klippor. Hmm, jag vill inte trängas med andra här... kanske om jag varit ensam, så... Mouse!

Jag sparar det till nästa gång och tar den enkla vägen ner :-)

Hurricane

Hurricane heter samhället där vi nu bor. Det ligger nära Zion National Park och tvärtemot namnet lyser solen från en klarblå himmel och det är riktigt varmt, svala mornar men heta dagar och bakugn i solen. I morse var det kring +11, vid 19:00 var det över +30. Under dagens vandring försökte vi hitta skugga så långt det var möjligt för i solen var det skoningslöst varmt. När vi var i solen så gick vi utan paus för att komma till nästa skuggiga part där vi kunde vilai. 

Zion National Park har tre miljoner besökare per år. Därför har de stängt den viktigaste vägen för privat trafik och det finns en hop-on-hop-off buss som går med 10 minuters mellanrum.

Den funkar bra om man är tidig på morgonen, men på eftermiddagen ser den ut så här...

Vi var i parken vid 8:30 och gav oss ut på vandring en halvtimme efter det. Dessutom glömde jag kameran i bilen under de första vandringarna för att bespara er från alltför många vandringsbilder. Vi började med enklare leder, Emerald Falls, Kayenta och Weeping Rock,  innan vi gav oss på en mer hårig, Hidden Canyon Trail. Riktigt häftig när man går i skrevor, bakom klippor, under små vattenfall och när det blir allt brantare. 

Som vanligt är det hopplöst att försöka återge lutning och berg på foton... Här har jag fotat stigen vi vandrat, rakt uppifrån. Det är i princip en inverterad lutning just här från varvet innan. Med lite tur kan ni se två människor på stigen nedanför.

Ungefär där ni ser tre personer på den här bilden vände vi. Brant, smalt och stup utanför. På vissa ställen fanns kedjor att hålla sig i, på andra inte.

Tufft av Åsa att gå på lutande, smala klippor och hålla i en fastbultad kedja. När sen kedjan tog slut vände vi.

Men utsikten på nervägen gick inte av för hackor heller :-)

Väl nere var vi bägge nöjda.

Dagen avslutades med fast-food, mexikanskt den här gången på El Pollo Loco. Efter det shoppades lite fika/fruktsallad till morgondagens äventyr som kommer att bli ungefär som idag.

Grand Canyon - fort var det hjort

Relativt tidigt onsdag morgon åkte vi från Kanab i Utah till Grand Canyon's North Rim i Arizona. Resan tog lite knappt två timmar och väl där gav vi oss ut på en kort vandring. Jag har varit i Grand Canyon tidigare, då vid South Rim (dvs. på södra kanten av gropen). Här vid North Rim blev vi förvånade över att det var så mycket skog jämfört med södra sidan som är mer kal och sönderbränd.

Vi började med leden Oncle Jim Trail som skulle ge en fin utsikt över canyonen men det hade vuxit upp sly från en tidigare skogsbrand så leden gick huvudsakligen en liten bit från canyon-kanten genom  "svensk tallskog". Vi träffade två amerikaner på vandringen. De blev förvånade när vi sa vi var från Sverige: "I thought everyone in Sweden was blond and beautiful". Suck, tänk att åka till USA och bli kallad för ful...

Efter den första korta vandringen for vi till Grand Canyon Lodge och fick checka in tidigt. Vi bodde i en liten timrad parstuga som tyvärr saknade WiFi (!).

På slutet av dagen upptäckte Åsa till vår förvåning att det var en timmes tidsskillnad mellan Utah och Arizona. Trots att staterna ligger i samma tidzon så har Arizona inte sommartid utan kör vintertid hela året. Tur Åsa observerade det annars hade vi kommit fel till middagen vi bokat in. Efter många dagar med fast food så blev det nu en tre-rätters middag i Grand Canyon Lodge's huvudbyggnad: grillad pilgrimsmussla, stekt regnbågsforell och slutligen en stor bit chokladtårta med vaniljglass. 

Huset står alldeles vid kanten till canyonen så utsikten är vidunderlig, både från verandan och från matsalen. Tyvärr är utsiken svår att fånga på bild.

Innan vi åkte var Åsa inte speciellt sugen på att se Grand Canyon men jag tyckte "är man så nära måste man iallafall se den" och nu håller hon med :-)

På en av vandringarna genade vi tillbaks genom campingplatsen. Där fanns en och annan husbil modell större, som t.ex. denna, stor som en vanlig buss och dessutom med utskjutbara delar. Efter brukar de dra en mindre personbil, som en Jeep Cherokee (!) som är bra att ha när de ska in på mindre vägar.

På stigen när vi gått förbi campingen stod två hjortar och betade. De var ganska oberörda av vår närvaro, men de gav iallafall en bra rubrik för dagen.

Vår vana trogen har vi redan gjort planer för nästa gång vi åker hit: att göra en vandring rim-to-rim, dvs från södra till norra kanten, med övernattning på Phantom Ranch nere vid Colorado-floden, samt som vi skrivit tidigare, att åka Coloroado River genom hela canyonen.

Vid utcheckningen fick jag iallafall lite plåster på såret efter att tidigare blivit kallad ful: "What can I help you with, kiddo?". Nu kan jag trösta mig med att jag är ung och ful :-)